Här är omslaget. ”Men det ser ju inte ut som en kokbok!” säger Förlaget. ”Det är inte en kokbok, det är ett tvåårigt vansinnesdåd med recept och vitsar i”, svarar jag.

Vad säger du?

då kan man läsa det här.

Fick just min läsarstatistik från Google-analytics. I stora drag ser det ut som följer: Varje gång jag skriver något nytt här så kastar sig omkring tusen personer, ibland ännu fler, GENAST ut på nätet och läser vad jag har på hjärtat. Jag försöker se det hela framför mig. Tusen personer. Det är ett rätt stort gäng det. En hel gympasal med folk. Några har dessutom  pyjamas på sig om jag läser statistiken rätt.

Det är inte utan att man blir lite nervös emellanåt. Man kan ju inte skriva vad som helst. Så ibland får man lust att skriva vad som helst. Kanske fläka ut sig lite om hur det var när man hade trettioårskris? Publicera en mycket gammal bild på sig själv när man hade Göteborgs i särklass största permanent? Skriva lite om alla konstiga tankar som kan komma över en när begreppet mustiga grytor förs på tal? Eller varför inte berätta om det svävande, mystiska huvudet som började tala till en när man befann sig i djuphypnos och började berätta olika Sanningar Om Ens Liv varav den enda man mindes efteråt var att man (enligt huvudet) borde gå på café och fika lite oftare?

Jag är alltså i slutfasen av en kokbok och kommer att blogga mycket sparsamt två veckor framöver. Och tur är väl kanske det. Vi ses sen.

Man bestämmer sig för att göra en kokbok. Man skakar hand med ett förlag. Man kontaktar rikets dyraste formgivare och matfotograf och skrider till verket. Man jobbar som en galning i ett och ett halvt år. Två veckor innan bokstackarn går till tryck vaknar man svettig mitt i natten och undrar om det där receptet på  fiskkakor som man lagade för ett år sedan verkligen är korrekt; det verkar inte klokt att en fiskfärs med massa kokosgrädde ska hålla ihop vid stekning.  Så man vinglar ut i köket och mixar fiskfärs och steker fiskkakor så att frityroljan sprutar över nattlinnet och barnen vaknar av oset. Inifrån sovrummet hörs ett olyckligt mummel: ”Jävla kokbok, jag vill ha mitt gamla liv tillbaka”. Tur att fiskkakorna håller ihop, tänker man och torkar stekfettet ur ansiktet, speciellt som omgivningen låter som BP:s Tony Hayward så fort det skvätter lite olja.

Fiskkakor med kokosgrädde och räkor

Receptmakare: Lotta Lundgren

Portioner: 4

Tid: 1 timme

• 500 g räkor
• 300 g fiskfilé (hoki gös, torsk t ex) – använd gärna fryst och halvtinad fisk
• 1 msk asiatisk fisksås + 1 nypa salt
• 1 äggvita
• 1, 5 dl kokosgrädde
• 1 liten bit ingefära
• 1 röd chilifrukt
• 1 vitlöksklyfta
• ströbröd, gärna panko
• olja

1. Tina, skala och hacka räkorna grovt. Kyl.
2. Skala och hacka ingefäran fint. Finhacka vitlöken. Kärna ur och finhacka chilin.
3. Skär fiskfilén i mindre bitar och mixa till slät färs med fisksås och en liten nypa salt.
4. Tillsätt äggvita, kokosgrädde, ingefära, chili och vitlök. Om smeten känns väldigt lös – kyl en stund eller tillsätt en matsked ströbröd eller två och låt svälla några minuter.
5. Rör ner de hackade räkorna.
6. Ta olja på händerna och trilla till nätta kakor och rulla i ströbröd.
7. Stek gyllene i het olja och servera med limeklyftor, nudlar eller kokt ris, melon och sallad.
8. ELLER: trilla till runda bollar och koka i het chilibuljong (ta i resten av kokosgrädden om du vill) och servera som soppa med fint strimlade grönsaker i.

Somliga av er minns kanske mina tillkortakommanden som surdegsbagare. Därför är känns det lite extra fint att nu kunna träda fram som en relativt framgångsrik surkålsmakare. Att göra surkål kräver, till skillnad från surdegen, mycket lite av en människa. Man behöver i stort sett bara vara utrustad med a) En stark och äkta vilja att äta surkål, b) vitkål, c) en kastrull att sätta surkålen i, d) lite salt, e) en stor sten.

Stenen är mycket viktig. Utan sten blir det ingen surkål eftersom man då inte har någonting tungt att lägga kålen i press med så själva surheten kommer loss på ett övertygande sätt. Stenar finns bland annat i Småland, i skogen och i den bredaste sortens refuger som avgränsar parkeringsfälten utanför stormarknader. Jag tycker att det är okej att stjäla stenar när det sker i ett gott syfte.

Hyvla ner hela vitkålshuvudet utom de yttersta bladen, helst med din snålaste osthyvel – ju tunnare, desto godare. Lägg kålen i ett durkslag. Koka upp en stor kastrull vatten och slå över kålen. Ta upp och lägg ut kålen på ett plant underlag. Strö över salt. Smaka av så att du tycker att det blir lagom. Tillsätt eventuella kryddor. Packa kålen riktigt hårt i kastrullen, täck med några hela kålblad och ovanpå dem en tallrik av lagom storlek. Lägg stenen ovanpå, drapera en handduk över och låt stå i rumstemperatur ungefär en vecka. När kålen saftat sig och fått en trevlig syrlighet, överför till rena glasburkar och förvara svalt.

Så här gjorde jag. Du kanske gör på ett annat sätt? Skriv och berätta!