Som till alldeles dunigt nyfödd bebis, man vill välja sina första ord.

Hej Taffel, tack för att jag fick komma till er värld. Jag ska göra mitt bästa för att den ska bli hyfsat smakfull, stundtals hämningslös och rakt igenom brutalt uppriktig. Jag gillar uppriktig mat. Typ pastan med tomatsås som jag svängde ihop till mig själv igår kväll och intog på balkongen med ett, okej, två glas vin. Här kommer ni inte hitta så mycket analys av hemligt importerad kombuchasvamp och dess eventuella funtkion i en semifreddo. Jag är inte den som tvångsmässigt måste ta sashimi på torsklever bara för att det finns på menyn. Jag känner sånna, inget fel på dem, men jag har fått höra att jag är rätt svennig i mina smaklökar.

So be it.

Jag går mer igång på vilka tomater på burk som egentligen är de godaste, mina ögon kan snudd på tåras av korianderstinna crabcakes och jag blir så förebannat glad varje gång min dotter mular in mat i munnen som jag har lagat. Hon är två år, bland det bästa hon vet är tryffelsalami och belugalinser. 

Ja, vi får väl se var det här slutar. Antagligen i köket, det är alltid där festen är om ni inte redan visste det.