Urk för brysselkål! Eller?
[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"8056","attributes":{"class":"media-image alignleft size-full wp-image-8","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"300","height":"273","title":"brysselkal","alt":""}}]]Om du trillar in på den här bloggen av en slump och lite förströdd nyfikenhet, lova mig en sak även om du aldrig tänker komma tillbaka:
Tvinga inte i dina barn brysselkål om de avskyr den. Och reta inte de arbetskamrater som inte fixar att dricka kaffe. Chansen är nämligen hyfsat stor att de inte alls rår för det.
Kanske är de, som ungefär en av fyra svenskar, så kallade "supersmakare"; mer smakkänsliga än genomsnittet. De allra flesta av supersmakarna har en lite annorlunda snutt i en gen för en av de smakreceptor som reagerar på beskt, en enda av de runt 30 sorters beska smakreceptorer vi har på tungan. Det finns två vanliga varianter av just den smakreceptorn, en "känslig" och en "okänslig" variant.
Personer med dubbla kopior av genen för den känsliga sortens smakreceptor tycker att kålsläktingar - sånt som brysselkål, broccoli, rädisa, wasabi och senap - smakar runt 60% beskare jämfört med personer som ärvt dubbla kopior av genen för den okänsliga receptorn. Många beskkänsliga gillar inte heller sånt som öl och grapefruktjuice, och kan ha svårt att dricka kaffe - iallafall kaffe utan en rejäl dos av mjölk och socker.
De beska ämnena i kål heter glukosinolater, och råkar vara väldigt lika ämnen som saktar ner funktionen hos sköldkörteln. Känsligheten för såna beska växter kan ha varit en fördel för de av våra förfäder vars sköldkörtlar redan fungerade lite halvtaskigt. Till exempel de som levde i områden där det var ont om jod, som krävs för att sköldkörteln ska fungera rätt. De av våra förfäder som hade gott om jod hade antagligen mer nytta av att stå ut med att äta sina grönsaker, och klarade sig därför bättre med den okänsliga smakreceptorn.
Så skyll på släkten. Eller gör surkål istället.
En gång för typ två år sedan lärde jag och Lisa känna varann över våra blogginlägg om supersmakare. Den här bloggen, och vårt bokprojekt, är en av konsekvenserna.
![[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"8056","attributes":{"class":"media-image alignleft size-full wp-image-8","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"300","height":"273","title":"brysselkal","alt":""}}]]](/site/taffel_drupal/sites/default/files/taffel/wp-content/uploads/2008/11/brysselkal.jpg){kind=link}
Kommentarer
Ujujuj vad ni gör livet besvärligtg för föräldrar till nätsurfande barn ("mamma, jag har dubbelgenen och kan inte äta broccoli..."). Tur att mina är för små ännu.
Det där med att gilla beska smaker är intressant, för många av oss är det ju något som kommer med åldern. Själv älskar jag broccoli, rädisor, brysselkål och wasabi - men senap klarar jag av endast i mycket små mängder i såser, så en del saker är väl psykologiska. Jag vet inte vad jag ska tro om min dotter som envist mobbar alla röda och blå bär, trots att lillebror vräker i sig dem. Överkänslig för surt/beskt, eller bara envis som en röd gris!
Men hur kommer det sig att små barn ofta gillar smaken av öl jättemycket (man får inte lämna ölflaskor framme...), men sedan verkar "tappa" den preferensen för att mer eller mindre tvinga sig själv att tycka om den i tonåren (sen går det hur bra som helst)?
Jag är en sk. supersmakare, är ratad i flertalet smakpaneler bara därför. Men jag uppskattar ändå beska prylar, och har alltid gjort. Men, många saker måste balanseras noga, och det är det inte alla som klarar. Även för oss gäller det dessutom att man kan träna upp smaken, även om det blir lite baklänges.
Ha ha då kanske jag är en "supersmakare" Brysselkål och kaffe hatar jag men....det stämmer nog inte för jag älskar alla andra kålsorter och wasabi är storfavorit!
Åsa: om jag hade barn som bemödade sig om att göra research på internet och lägga fram vetenskapliga argument för att de inte skulle behöva äta brysselkål... de skulle nog kanske kunna slippa, iallafall ibland ;-) Men det är också så att känsligheten avtar med åldern, och dessutom verkar den vara delvis hormonellt påverkad (den kan variera över tiden, åtminstone för kvinnor).
Om ölen vet jag inte, än. Kanske är smaksystemet hos små barn inte färdigutvecklat?
Sara: man kan ju tycka att de flesta tvärtom borde vilja ha med supersmakare i smakpaneler, med tanke på att de är en hyfsat stor del av befolkningen... (jag håller med dig om balans, för övrigt - och visst är det tricksigt att få till)
Karin: man kan gilla beskt och ändå vara supersmakare! Kopplingen är mer "statistisk", dvs: det är mycket mer sannolikt att man ogillar beskt om man känner det starkare, så som supersmakare gör, men inte bestämt.
Spännande!
Jag har för mig att jag hört att något liknande genetiskt gäller för smaken av sötningsmedlet aspartam. Själv tycker jag att det smakar vidrigt beskt, men de flesta andra verkar inte reagera så. Min mamma uppfattar också aspartam som extremt beskt.
Jag är nog en supersmakare. Har aldrig gillat brysselkål och jag tycker all sallad är mer eller mindre besk. När jag smakade ruccola första gången så trodde jag att jag skulle trilla baklänges av beskan.
Men jag gillar grapefrukt och senap, dricker mängder med kaffe och älskar öl (ju större beska desto bättre)
Aspartam stämmer på mig också. Och om paneler, konsumentpaneler i Sverige vill ha mitten av mitten. Man plockar bort alla som känner "för mycket" och tar sen mittensnittet av panelresultatet. :-S
I mer sensoriska paneler brukar vi dock uppskattas...
Förken Dill, Sara: jag har letat lite, men jag hittar en massa artiklar som säger emot varandra. Klart är i allafall att folk tenderar att tycka att aspartam är olika bittert, men att inte alla forskare hittar en koppling mellan supersmakare och aspartam-avsky.
Malin Sandström: "Om ölen vet jag inte, än. Kanske är smaksystemet hos små barn inte färdigutvecklat? "
Det finns barn som dricker öl också. Det som dock lär barn att inte dricka öl eller äta brysselkål eller vara rädd för bin är framförallt för att föräldrarna eller närstående inte gör det. Minerna man ger efter sig kan tolkas som att det är något farligt man äter. Sedan finns det såklart också barn som inte äter det med.
Det var en parentes. Smaklökarna förändras när man blir äldre. Om till de bättre eller sämre vågar jag inte svara på men, man börjar åtminstone kunna dricka och äta saker som smakar mer beska. Sedan kan man såklart träna upp smaksinnet med.
Fröken Dill: Sötningsmedel blir många gånger sötare än socker. Äter man socker i stora doser kan man också känna en konstig bismak av det. Rent sötningsmedel ger en illa smak men, om det späds ut så börjar det smaka sött. Jag tror nog att det är så pass sött att det inte går att känna av det.
Jag äter brysselkål och dricker kaffe med glädje, fast i mindre mängder. Till öl har jag inte kommit så långt till en pint Guinness (http://lukehoney.typepad.com/the_greasy_spoon/images/2007/12/05/guinness...) än men, jag tränar på det. Bränt socker är inte den mest angenäma smaken. Grapefrukt klarar jag inte av alls. Jag tror jag fått allt det där från min familj som aldrig ätit verken brysselkål eller grapefrukt.
Senap kan jag inte förstå. Senap finns i olika typer men, jag har aldrig sett det som beskt. Hellre starkt som fasiken när man kommer till t.ex. Djion. Men jag känner ändå en viss sötma i det.
Senap kan jag inte förstå. Senap finns i olika typer men, jag har aldrig sett det som beskt. Hellre starkt som fasiken när man kommer till t.ex. Djion. Men jag känner ändå en viss sötma i det.
Sockermängden i senapen hjälper nog till - sött brukar kunna undertrycka beskt eller åtminstone göra det trevligare. Styrkan maskerar nog också - med tillräckligt mycket Dijon känner man inget annat ;-)
jag kan äta det mesta men det som jag har svårat för är senap och kummin. har haft svårt för dessa smaker så länge jag kan minnas. testar ibland senap men det är inte gott. grapefrukt har jag också svårt för, funkar bra med sprit dock. kaffe med mjölk - svar ja. intressant det här med att vi har olika smakupplevelser. ser framemot er bok.
Sidor